Helene

Mina tankar är hos dej Helene!

I går kväll så hörde en väldigt  kär gammal vän av sig, vi träffas inte så ofta nu för tiden, men vi finns för varandra jämt. Vi har känt varandra i 30 år och umgåtts som ler å långhalm perioder, nu har de inte blivit så ofta för vi bor på olika orter. Men i går pratades vi vid.

 De var ett väldigt ledsamt samtal, hon har fått veta att hennes mamma har cancer och att de gått så långt att de inte finns något att göra. Hon har inte känt någonting utan skulle på en rutin kontroll att röntga lungorna, tydligen något man får göra i en viss ålder. På röntgen såg dom cancern och hur den spridit sig. Tänk att få ett sådant besked, hon är inte gammal heller bara 68 år tror jag. Helene mår nu väldigt dåligt och de kan jag förstå. Jag kan inte ens tänka mig in i situationen, för de är något man förtränger att ens mamma ska bli sjuk och gå bort. Mamma är alltid mamma och man tycker att dom ska finnas för alltid. Bara tanken på cancer är skrämmande, så fort man har ont eller har något annat fel så är du alltid cancer man tänker på först. De är verkligen en skrämmande sjukdom. Hur dom än forskar och håller på så verkar de så svårt att hitta ett bote medel. De här beskedet var verkligen tungt måste jag säga.

Mina tankar är hos Helene mest hela tiden just nu, och jag känner ångesten i mig, inför allt hon ska behöva vara med om. 

Varför ska hon behöva gå igenom en sådan här sak, Helene måste nu vara den starka i den familjen, hon som själv har de kämpigt med alla sin egna problem.Men dom problemen är väll inget att jämföra med cancer och död. 

 Men de är ju som vanligt att händer de en sak så ska de ju hända ännu mer. Verkar som om de ska vara så. Jag önskar jag kunde göra något för henne men de finns ju inget man kan göra i sådana här situationer. De är bara att finnas till när hon behöver prata och jag finns verkligen för henne. Hon har jämt funnits för mig när jag har haft de jobbigt. De är så när man är riktiga vänner. Dom släpper man inte hur som helst.