Nu har jag inte skrivit på ett tag. De är mycket i mitt huvud just nu. I går var de en speciellt jobbig dag.
För 30 år sedan födde jag en son som hette Anders. Jag kan känna glädjen jag kände då, att jag fått en fin liten pojke till. Ronnie skulle få bli storebror. Men den lyckan varade i 3 månader. Sen slog spädbarnsdöden till hemma hos oss. De var en helt vanlig dag, Anders var en så glad och nöjd lien kille. Han fick sova ute i vagnen som han ofta gjord. Ronnie och jag höll på med någon förberedelse inför den stundande julen. de var bara 4 dagar kvar till julafton.
Började undra varför han inte vaknade. Så jag tog in honom och skulle väcka honom. Då till min fasa ser jag att han inte reagerar och sen upptäcker jag att han är död!!! Hela jag blev isande kall, de gick igenom hela kroppen. Jag visste inte vad jag skulle göra, de blev totalt tomt i huvudet, innan jag kom på att ringa 90 000! Sen hände så mycket som jag knappt kommer ihåg.
Men när ambulansen kom så åkte jag med. Sen när vi kom fram så tala dom om för mig att de inte gått att få liv i honom. Jag fick aldrig se honom mer. Så min sista titt på honom var hemma. Fattar idag inte hur dom kunde göra något sånt. Jag fick en burk med valium och sen fick jag åka hem. Helt otroligt. Jag hade precis fyllt 22 år och hade jag inte haft Ronnie tror jag att jag skulle blivit tokig i huvudet.
Jag kan bli så ledsen ibland och funderar på hur han skulle sett ut hur han skulle varit som person mm. Fast de är 30 år sedan så känns de fortfarande i mig. Men han finns alltid i mitt minne älskade Anders! Han är min egen ängel!
Nu när hösten kommer så känns allt de här så jobbigt!!
Självklart gläds jag över att ha så fina barn och barnbarn de är
så skönt.
Dom är min stora lycka! Utan dom vore jag ingenting! Älskar er så mycket!!!
o vi älskar dig!
SvaraRadera