Ångesten som finns i mig är en tung ryggsäck.... stressen följer likt en släpvagn... jag känner mig vilse, Vad är jag för någon som måste kämpa med mig själv hela tiden. Livet är tungt och jobbigt, Jag känner mig ensam fast jag inte är ensam hur nu de går ihop.Känner mig så värdelös.... De här med depression är svårt, jag är en sådan person som sätter på mig en mask så ingen märker hur jag mår, de är ett stort fel jag gör. Men dom som känner mig ser de på mig i alla fall. Hos dom behöver jag inte göra mig till.
Har bakat o bakat för att få försvinna in i mig själv och stressa ner. Det är en väldigt bra avkoppling för mig. Då går jag in i mig själv och bara tänker på de jag håller på med, De är skönt,men just nu när jag bakar så kan jag inte ens smaka av de,och jag som älskar godsaker men just nu håller jag på med en diet, nu så ska jag ska gå ner i vikt. I kväll ska jag iväg och väga och mäta mig och de är med en skräckblandad känsla... tänk om jag inte har gått ner så mycket som jag vill. Men de är bara att kämpa på.
Men lite positivt finns de ju så klart igår kväll kom mitt barnbarn ner och skulle se om jag tagit in hans egen odlade pumpa. Det hade jag så klart gjort, då sa han tack snälla mormor och sen när han gick hem så sa han godnatt mormor jag älskar dig! Då är de som om de sjunger och trallar i kroppen av lycka. Små små ord av kärlek. Barnbarn är de finaste som finns, dom ger en så mycket kärlek. De behöver jag!
Nu så ska jag ta och kolla in ugnen hur de står till med mina pajer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar