Ja så är livets karta! Från att ha varit väldigt dålig psykiskt med en hög ångest och mycket inre stress. Jag har verkligen kämpat med mig själv i många många år! Utåt sett är de inte många som vetat hur dåligt jag mått! Jag fick ångest attacker ganska ofta så jag bara ramla ihop. Blodtryck försvann och jag trodde verkligen att nu dör jag och de var ju inte bra att tänka för de gjorde ju ångesten värre.
Jag minns en gång när jag varit ute med cykeln och handlat och jag kom till bommarna som var ner fälda för tåget var på väg. Jag fick en sån hemsk tanke då som efteråt skrämde mig. Jag stog där och undrade hur de skulle kännas att stå där på rälsen när tåget kom! Som tur var provade jag ju inte. Men att en sån tanke bara dyker upp i huvudet är ju fruktansvärt! Hur kan man bara undra en sån sak?
Vägen tillbaka till ett ganska normalt liv har varit jätte jobbigt. De har verkligen gått upp och ner. Dagar då jag inte kunnat gå ut för jag orkade inte med folk. Hur värdelös och ful jag var. Jag gick upp i vikt något kopiöst. De gjorde ju inte saken bättre! Alla som kommenterade att jag var så tjock och att jag måste börja banta. De tog några år av tjat av min dotter att jag skulle följa till gymmet.
De skrämde mig så otrolig att gå in på ett gym så som jag såg ut! Vilken ångest de var. Men då en dag bestämde jag mig att följa med. Den dagen var början till mitt nya liv. Är så tacksam att jag började träna. Men fortfarande var de svårt att åka dit rädd för folk som tittade på mig och såg hur tjock jag var. Men jag över vann de oxå! I dag kan jag åka dit själv utan att känna mig som en ful och värdelös tjockis. Självförtroendet blir bättre och bättre för varje dag. Men stora folksamlingar gör mig väldigt obekväm och de vill jag gärna undvika! Jag har fortfarande mina dagar då allt känns förjävligt orkar ingenting och känner mig ledsen och får ångest på de. Men jag kan nu hantera de bra och jag försöker lyssna på min kropp och ta dagen som den kommer och inte stressa för nått jag inte behöver stressa för.
