Att ha djur är de underbaraste man kan ha. Jag älskar verkligen djur, speciellt katter men oxå andra djur förstås. Att ha djur är som att ha en massa barn. Mina katter är verkligen familje medlemmar.
Att mista ett går inte att beskriva hur hemskt de är.
Igår var jag med min kompis Bittan till veterinären för hennes hund är dålig. Den har varit dålig snart en månad. Hon har fått penecillin till lilla Gucci. Men de blir inte bättre. Jag förstår Bittans sorg när hon ser att Gucci inte är sig lik, bara ligger orkar ingenting. En hund som varit så skällig t.ex nu orkar hon inte ens de. En otroligt pigg och speciell hund. En härlig och rolig hund.
Tanken på att mista ett djur kännas verkligen i hjärtat. Jag undrar ibland varför man utsätter sig för sånt. Varför skaffar man sig ett djur? Jag funderar ofta på de. Men samtidigt så kan jag inte tänka mig ett liv utan djur.
Att se sitt djur bli sämre och sämre och man bara hoppas o hoppas att de ska bli friskt men när de inte blir de. Då ska man ta de där hemska beslutet att ta bort de. Bara tanken gör att man grinar. De svåraste beslutet man kan ta. De är som att bestämma att ens barn ska dö. Hur orkar man med sånt, de är ju så varje gång man skaffar sig ett djur. Då vet man att de n dagen kommer. Men de är något man förtränger för de händer inte än tänker man.
Jag kan känna att är djuret gammalt så känns de på sätt och vis okey, men de är ju lika jobbigt så klart. Men som min älskade Birma katt Bamse som blev 19 år tog jag beslutet för han kunde inte ens gå på baljan tillslut. Då blev de ett lätt beslut han ska inte behöva plågas mer. De var fruktansvärt men ett riktigt beslut. Sen när min perser Hannibal blev dålig och jag skulle ta de beslutet var de de jobbigaste jag gjort. Han var bara 6 år. Han skulle ju fått mer tid tycker jag. Men han hade tumör på lungan så jag måste ju ta de beslutet. Jag menar att de är skillnad på olika beslut. Ett gammalt djur dom fått levt ett bra liv i många år måste oxå få sluta på ett värdigt sätt. Men varför jag utsätter mig för de gång på gång de fattar jag inte. Har ju nu 7 katter så jag vet vad jag har framför mig.
Morgon tankar som kommer för jag känner med Bittan! Så ledsamt, men hoppet är de sista som överger en. Kanske penicillinet gör sin verkan snart.
Bara att hoppas!!